Hurra! Vecka 8 idag! Sambon fortsätter må fint, kanske lite hungrigare och tröttare än vanligt, men annars bra. För varje dag som går vågar vi knappt tänka; tänk om det är vår tur nu?!

 

Jag letar konstant och febrilt efter saker som gör att jag känner mig exkluderad. Jag vet inte hur blivande Pappor känner att vänta barn, och om det finns nån skillnad på att vara en Pappa som står vid sidan eller att vara Den Andra Mamman. Jag är livrädd för att jag och hon och omgivningem ska exkludera mig från VÅR graviditet bara för att den inte pågår i min fysiska kropp. Hur mitt mammaskap ska formas och förväntas och skapas genom detta. Läskigt och svårt. Allt vad det lider ska jag försöka prata med folk jag känner som är Den Andra Mamman och fråga hur de känt, blivit bemötta och hanterat saker och ting från omgivningen.

 

Så var det deppigheten. Jag vet ju att en graviditet inte skulle göra mig frisk huxflux. Jag måste fortfarande kämpa med mitt dåliga mående, även om det ändå är bra mycket bättre nu med ett jobb som jag trivs med (älskar!) och att vi faktiskt väntar barn. Det som är allra jobbigast är ju att oavsett hur det kommer gå med denna eller kommande graviditeter så återstår ju identiteten av att vara ofrivilligt barnlös. Alla år av kamp och sorg kommer inte försvinna eller vara ogjorda. Det är en sorg som en måste lära sig leva med, men det gör så ont...