Blodet som kom var sorgligt men kanske inte oväntat även om hoppet såklart alltid finns. Jag skyndade mig att peppa upp, med tankar på IVF igen. Det känns som pengar i sjön att fortsätta med inseminationer. Vi har pratat hemma om IVF och sambon är med på noterna men ville inte själv göra IVF då hon mådde så dåligt förra gången samt då vi inte fick någon graviditet trots tre återföringar... Så nu ligger hoppet på mig. Jag har ju gjort en äggdonation för två år sedan, innan vi drog igång all ruljans och visste hur det (inte) skulle gå. Det gick bra allt, jag klarade hormonbehandlingen bra och det plockades 21 ägg som fördelades på två par. Jag har dock nu fått besked att inget har lett till graviditet. Det kan ju bero på en massa orsaker men nu är jag ändå rädd att kvalitén på mina ägg ska va dålig. Har mejlat kliniken och frågat om detta, får se när svaret kommer...

Vi har tittat på Copenhagen Fertility Centre, de har bäst priser. Någon som varit där? Jag har iallafall känt mig upplyft av tanken på att få göra IVF nu. Tills vi fick besked från dem att vårt inledande samtal är bokat till 20 januari. 20 januari! En hel månad!!!! Ni som befinner er i längtanslivet förstår. En hel månad är ingenting, många av er måste vänta många månader. Samtidigt som det värsta med det här jävla längtanslivet är just den förbannade väntan. Känslan av att livet står på paus jämt jämt och allt är en evig väntan. Jag vill just nu bara att detta skitår ska ta slut och ett nytt och bättre år ska börja. Helst skulle jag bara vilja få sova fram till 20 janauari, det är ungefär där min energinivå ligger just nu...