Häromkvällen gick det verkligen upp för mig; jag har en utmattningsdepression. Jag har inte fattat det tidigare. En utmattningsdepression behöver inte innebära en "krasch" eller den olycksaliga och väldigt bildliga "väggen". Men stressen över att vara ofrivilligt barnlös i kombination med min ohållbara jobbsituation på min förra arbetsplats har gett mig en utmattningsdepression. Deprimerad har jag varit innan, men denna utmattning... Jag kan ju göra saker, och gör en massa saker, men det mesta är under tvång då jag egentligen inte orkar eller har lust med just någonting. Två saker under en dag som igår t.ex. Då jag hade tandläkarbesök på förmiddagen PLUS skulle jobba på eftermiddagen gav mig hjärtklappning hela förmiddagen.

Jag känner mig uppgiven, skärrad och ledsen över denna uppenbarelse och undrar förtvivlat hur jag ska kunna bli bättre. Jag äter ju medicin som hjälper föga, går i terapi som är bra. Samtidigt har jag just börjat på ett nytt jobb där jag ska jobba natt och är så rädd för att inte fixa det. Jag vill ju jobba! Men vill samtidigt inte för allt i världen inte kunna jobba, mest pga att jag sätter min nya chef och mina kollegor i en knivig sits. På samma gång vet jag inte hur jag ska bli bättre. 

Vårt äggplock är planerat till vecka 16. Skräcken och längtan till vår tredje IVF. Utfall och reaktionen på den är det ännu ingen som vet...