I vanliga fall tycker jag tiden rusar gräsligt fort, så att jag inte hinner känna att jag lever. Men nu (tiden går iofs väldigt långsamt också i väntan på fertilitetsbehandling) känns det som att tiden går sååå långsamt. Hur ska vi kunna vänta nio månader, 40 veckor?! Hur ska vi ens kunna vänta tills den värsta missfallsrisken är över?!! Tiden går så himla sakta! Även fast jag har saker att göra. Suck.

 

Tack för alla gratulationer. Lyckan är ofattbar.  Och även om jag fått fina grattis så vet jag att det gör ont för den som misslyckas/fortfarande väntar på behandling. Jag sörjer så med er. Men det tror jag är fint i vår ivf-värld. Att vi både kan glädjas och sörja med varandra. All respekt och förståelse för den som blev ledsen över vårt plus, för att det inte gällde hen själv. Du är förlåten. Skickar styrka till dig att orka fortsätta.

Imorgon går vi in i vecka sex. De närmsta vännerna har fått veta att vi plussat, föräldrarna inte ännu. Sambon känner sig ganska som vanligt, utom ömma och större bröst och bröstvårtor. Jag vaktar på magen så ofta jag kan. Så får vi fortsätta vänta.