1. Har börjat jobba igen. På ett jobb som jag slutade på för två år sen. Det känns superbra, jag känner mig så mycket mer normal. Håller bara tummarna för att det ska gå bra. Vad jag dock glömt lite var hur det är att jobba på ett ställe med ca 60 kollegor i alla åldrar; gravidbeskeden duggar tätt. Det tog 2,5 h in i första arbetsdagen innan jag fick det första gravidbeskedet. Kniv i hjärtat.

 

2. I måndags firade vi några goda vänners 2-åring med tårta och sång. Så berättar de att de väntar sitt andra barn. Såklart måste vi gratta och krama fast det gör så ont, så ont. De vet om vår resa, frågar inte så mycket men lyssnar när vi berättar, även om mannen har kört allt för mycket på "om ni bara slappnar av"-stilen som jag hatar. 

Det är så jobbigt att vara så missunnsam och inte kunna glädjas med dem utan istället se det som en sådan stor påminnelse om vår egen sorg.

 

3. Veckans höjdpunkt är 30 grader i februari säsong 2 på SVT. Vet inte om ni sett den men orkar inte förklara ploten. Den är superspännande. Men en ganska stor del av historien gör mig så ledsen och förbannad. Det handlar om ett par som önskar att få adoptera ett barn. Hon är född som man i Thailand och han är svensk. I serien framställs adoptionsprocessen som otroligt lättvindig och smidig och som att den går på bara ett par månader. Även om vi aldrig kommer kunna adoptera så är jag ju inte helt dum utan vet att adoptionsprocessen är allt annat än enkel. Men när den i serien framställs som så snabb och lätt så spär det på  okunskapen hos alla välvilliga dumma människor som säger till oss ofrivilligt barnlösa "men ni kan ju adoptera!" Som att det är något som är gjort i en handvändning. Jag hoppas innerligt att SVT får kritik för denna verklighetsförvanskning.