Varit tyst på bloggen ett tag. Jag har varit sjukskriven sedan 26/2. Varit utslut och så ledsen, samtidigt som jag tänkt "åh nu är jag ledig, ska passa på att göra massa saker" hälsat på hos folk, bakat bagels, varit med mina syskonbarn, varit med mamma, bott på hotell och gått på äventyrsbad med andra syskonbarn, badat med flyktingbarn osv. Ingen bra kombo. Samtidigt helt utmattad och fått ångest bara av att tänka tanken att tex blommorna måste vattnas. Försökte skriva en handlingslista i veckan men det var också ångestfyllt. Fy. Fått hårda instruktioner av min psykolog att bara göra sånt jag har lust med. Samtidigt som jag ska börja jobba igen i veckan, på ett jobb som jag slutade på för två år sedan. Är peppad och bävar. Jag vet ju att ju längre tid det går utan att jobba desto svårare blir det, men samtidigt fattar jag inte hur jag ska lyckas göra så avancerade saker som krävs på mitt jobb om jag inte ens klarar att vattna blommor?! Svårt.

Sambon som har bättre ork än jag har haft telefonkontakt med kliniken i vår stad för att kicka igång vårt 14:e försök. Det blir långt protokoll med start av nedreglering på tisdag. Sambon som älskar mackor och kakor har i snart två veckors tid käkat nästan helt sockerfritt, kolhydratfritt men istället massor med ägg, tofu, soyakvarg, bär och grönsaker. Placebo eller ej så hoppas vi att dieten hjälper oss.

Jag har idag tänkt på vårt missfall som vi hade i vecka 6 för snart två år sedan. Jag vet inte om det är knäppt eller rimligt att sörja det nu, men jag sörjde det inte särskilt mycket då. Det var efter vår tredje insemination som vi blev gravida men glädjen var kort iom det tidiga missfallet. Hade det bebisfröet klarat sig hade vi haft en ettåring nu och sluppit så mycket smärta... Jag kanske måste få sörja det här nu för att komma över det.

Allt vi kan göra nu är helt enkelt att hoppas att denna hormonbehandling går bra, äggplock resulterar i fina ägg som blir livsdugliga embryon som kan ge oss en graviditet och ett barn. In'shallah. Over and out.