Gott nytt år! 

Jul och mellandagar och nyår har bestått av extrema mängder jobb och övertid. Usch. Nu är jag helt utslut men framförallt lättad att helgerna (snart) är över. De svischade ju liksom bara förbi utan att jag knappt märkte det? Skönt och sorgligt. Som så många andra längtansfamiljer tänkte vi ju att i år (igen) är sista julen utan barn. Tredje året i rad. Nu går vi in på vårt tredje år som längtansfamilj och det gör mig så ledsen att inse att vi inte kommit en millimeter närmare ett barn på tre år. Tre år!!!!? Hur är det möjligt?! Ja...

Vi har ju framförallt väntat. Väntat på att komma fram i kö. Väntat på undersökningar. Väntat på ägglossning. Och däremellan har vi grinat, deppat och hoppats. Samt känt lyckan över en graviditet i några få veckor. Så saker har ju hänt de senaste tre åren, även om vi inte kommit i närheten av ett barn. Suck-dubbelsuck.

Men det är ju ändå skönt på nåt vis med nytt år och möjlighet att se en nystart, tänka att detta ska banne mig bli bättre. Sen är det ju en sak att sitta nu och säga; japp! I år ska jag va gladare å må bättre! Å vi ska minsann få ett barn! Sen om det blir verklighet eller inte återstår...

 

Imorse så låg jag och tänkte på hur vi kommer se tillbaka på denna tiden när (om) vi får ett barn. Jag lever ju fortfarande med förvissningen om att vi inte är dömda till livslång barnlöshet. Jag tror att det kommer kännas sorgligt med dessa år, dels att de kommer kännas som en parentes i livet, bortslösade. Livet är så kort och jag tror (hoppas) att jag kommer önska när jag blir äldre att jag borde ha kunnat njuta av livet mer, slappna av och inte stressa.

Haha, det är ju lite kul att jag sitter nu och är efterklok för saker som ännu inte hänt.

Ibland överträffar en sig själv, eller kanske snarare är dummare än sig själv...