Det har varit stiltje här länge. Vet inte ens om någon är inne och läser. Jag har int orkat va inne å läsa nånting just på andra bloggar.
Jag å sambon krisar ganska mycket, allt blir ett gräl och jag vet inte (men tror) om det är vår uppdämda sorg som gör det, mitt kassa mående son gör att jag bara ser svart och negativt i allt.
Jag har kastats mellan olika jobberbjudanden men står nu plötsligt utan jobb, en akut operation kom emellan, jag ska (äntligen) påbörja en psykologkontakt i veckan och inom mig tänds en liten, liten gnista, ska vi hoppa på tåget igen? Vi har ju en sista landstingsfinansierad insemination, men jag tänker nog bråka en del för de försök vi blivit snuvade på. Annars kanske ett nytt och mer välbetalt jobb kan möjliggöra några resor till Danmark? Jag är så förtvivlat osugen på IVF då det är så jobbigt, samtidigt som jag är medveten om att det förmodligen blir vad vi måste ta till. Vem som ska göra den fysiska behandlingen vet jag inte men jag tror att jag tänker propsa på mig, då sambon ju är 34 och efter sju behandlingar inte blivit gravid. Men jag vet inte.
To be continued!