Blodet var mensblod och nu står vi här, 11 behandlingar senare och med inget i frysen. Jag har inte gråtit eller brutit ihop utan jag har jobbat som vanligt i veckan. Istället har jag stängt in alla mina känslor inom mig och använder den sista energin som finns till att likt en robot gå upp på morgonen, jobba, laga mat, träna. Att bita ihop dränerar mig på all kraft, samtidigt vågar jag inte släppa ut min sorg för jag vet inte vad den kommer göra medmg. Förmodligen rämnar allt isåfall och det funkar liksom inte med resten av livet. Samtidigt som jag vet att det är skitkasst att bita ihop för då samlas det allthop och kommer förr eller senare att svämma över, och då desto värre. Men vad ska jag göra?

på ett sätt så tänker jag att det är väl bara att bita ihop och skita i det. Samtidigt vill jag inte leva med en sådan stor sorg...

 

Jag orkar inte tänka på någon ny behandling. Samtidigt vill jag inget annat än att genast gå in i en ny behandling.

 

Innan vi drog igång detta projekt sa vi blåögt att om inget blivit före sommaren-15 så blir det inga barn utan då får det vara slutprojektat. 

Men står jag för det nu?

 

Nä jag orkar ingenting, inte tänka, inte jobba, inte skaffa barn, inte INTE skaffa barn...