Jag har ont överallt. I magen, huvudet, bröstet. Svårt att andas, yrsel, illamående. Det är otäckt hur sorg och ångest kan bli så fysiskt.

 

Träffade i fredags några vänner som jag inte träffat på ett tag. De berättade att de ska få barn i augusti. Blev gravida på första heminseminationen. 

Jag blir alldeles stum. Såklart är jag glad för dem och för alla (flat)par som lyckas bli gravida och få barn. Men min egen smärta blir så extra påtaglig.

 

Förstår inte hur jag ska kunna gå till jobbet imorgon. Jag vill döva mig med (destruktiva!!!!) ting som massor av alkohol, cigaretter, mat och skräp-tv. Gärna starka ångestdämpande eller smärtstillande tabletter.

Vet liksom inte hur livet ska fortsätta med sådan smärta. Hur gör en för att stå ut?! När hela livet blir en väntan som är fylld av smärta?!

Och vi har inte ens hållit på länge. Tänker på er som försökt i tre, fem, åtta år? Hur har ni stått ut med sorgen och smärtan?

Jag kan inte gråta. Bara bita ihop och känna smärtan överallt. Är bara så rädd för att bryta ihop totalt. Nu lyckas jag ju iallafall vara flytande. Och våren är här. Men om jag inte fixar det? Hur ska vi då kunna få en graviditet och ett barn?