Bloggpaus. Jag läser inte heller några andra bloggar om barnalstrande. Skönt med en semester från detta. Jag mår bättre än på länge. Vilar mig i semestern, att äta gott, vila, vara uppe sent, åka på utflykt. 

 

Har sett färdigt (och gråtit färdigt) på Drömmen om ett barn på TV3play. Tyckte extra fint om paret på Gotland som sa att de tyckte det var viktigt att prata om det, att det gör resan så mycket lättare. Och paret i Göteborg, där kvinnan pratade om bitterheten och att inte klara av att träffa andra gravida eller med bebisar. Känns som en befrielse att detta visats på TV och också sagts och känts av andra.

 

Jag var så inställd på en paus. En paus på ett halvår, ett år, ett och ett halvt år. Jag vill byta jobb. Träna yoga. Spara pengar. Resa. Gå i terapi. Ha tid att umgås med de älskade barnen jag känner. Må bättre igen. Jag mådde så bra i det, kände mig gladare än på länge. Den stress som de senaste två åren har inneburit och de 11 gånger jag känt mig så misshandlad då vi misslyckats med ännu ett försök, tänk att få slippa det ett tag!

 

Så kom dock stunden då sambon frågade vad vi ska göra nu. Och jag sa att jag ville ha en paus. Och hon bröt ihop. Grät och grät och grät. Kunde inte tänka sig att leva om vi inte fortsatte försöka. Jag har tröstat och kramat. Försökt förklara att jag inte vill ligga i sängen i ångest i höst igen. Jag vill kunna leva och se allt vackert i livet igen. Samla kraft till att fortsätta igen om en tid. Jag har egentligen ingen tidspress så, jag har ju nyss fyllt 28. Sambon fyller dock snart 35 och känner därmed någon slags tidspress antar jag. Och en enorm ångest över att INTE försöka. Samtidigt som bara tanken på att dra igång igen så fort kliniken öppnar ger mig rysningar och ont i magen. Hur ska vi göra? Någon som har något tips och förslag? En paus och ett andningshål för mig men ett helvete och en stor sorg för sambon, eller fortsätta och en sambo som har kraft att kämpa men ett helvete och stor ångest för mig? Jag sa till henne att hon får fortsätta själv. Vilket ju egentligen inte går. Vi bor ju tillsammans. Men någon slags kompromiss. 

Jag går i valet och kvalet att (igen) offra mig själv. I januari föreslog jag också en paus. Sambon bröt ihop då också och jag bet ihop och sa, okej vi fortsätter. Tre misslyckanden under förra våren och många dagar då jag inte ens kommit upp ur sängen. Därför tyckte jag att det var min tur att få bestämma hur vi ska göra.

Om jag skulle säga att vi fortsätter innebär det alltså en ny IVF. Men jag kommer vägra att genomgå behandlingen själv. Då får sambon isåfall göra en ny hormonbehandling inför äggplock. Det blir isåfall höstens projekt och hoppas att vi får ut några fina ägg som går att odla vidare på. Men då min sambo gjort tre återinföringar, en färsk och två FET utan att bli gravid känns inte chanserna så stora. Och jag orkar inte. Men om jag inte orkar blir det inte heller några barn... Och om jag inte orkar nu så vill inte min sambo leva längre.

Ska jag bita ihop och tänka en till höst med ångest och dagar då jag inte ens kan kliva upp? Hur ska jag hantera detta? Hur ska vi göra?

 

Tankarna som snurrar just nu...