Trots den kalla sommaren har jag varit på badutflykt med mina syskonbarn och min mamma. På badstranden var det en massa bekanta barnfamiljer från byarna runt i kring, i själva verket var det bara jag som var där utan barn. Även om jag hade väldigt roligt och busade med ungarna i sanden och i vattnet så gjorde det så ont att se alla självklara handlingar som föräldrar och barn gör - hindra en bebis från att äta sand, dela ut kanelbulle till alla sina barn, en frusen unge som vill värma sig en stund i en förälders knä. Och jag var bara jag där. Ingen att vara i symbios med. Ingen unge. Ingen att vara självklar med. Det gjorde ont. Jag som ville kunna vila i mitt beslut att pausa. Ska försöka undvika liknande tillfällen i framtiden. Men hur förklarar jag det för mamma och syskonen samt syskonbarnen? "Nää jag vill inte åka och bada med er, det gör för ont".