Efter att ha varit riktigt, riktigt deppig i ett halvår, inte orkat gå till jobbet utan legat och stirrat i taket och tampats med mycket ångest, så lyckades jag byta vårdcentral och pallra mig iväg. Jag bytte till en vårdcentral som jobbar med ett slags psykosocialt team med bedömningar i team för att ge rätt hjälp till den som mår dåligt. Fine kände jag, ringde och fick tid dagen därpå. Fick även en läkartid samma dag. Fick träffa en från teamet och fylla i en massa blanketter, samt träffa läkaren som ägnade över en timme åt att lyssna på mig, jag fick NÄSTAN förtroende för hen. Jag skulle ta trötthetsprover och hen skulle konsultera psykiatrin då jag gärna vill pröva en antidepressiv medicin. Läkaren skulle ringa upp.

Vad hände?
Jo, efter några dagar ringde de upp från det psykosociala teamet. De hade bestämt att min deppighet är främst relaterad till vår barnlöshet och rekommenderade mig att kontakta kuratorn på kvinnokliniken eftersom deras team inte har någon erfarenhet av sånt.
Läkaren ringde aldrig upp. (Det är två månader sedan jag var där) Mina provsvar har jag fått genom att kolla dem själv i datorn.
Jag blir så matt. Och inte förvånad att det är så här. Men det är så sorgligt. Att de inte fattar vilket stort steg det är för någon som mår dåligt att till sist ta kontakt med vården och ha lite hopp och förtroende om att få hjälp, och så blir det bara pannkaka. Fan, jävla jävla skitland på att ta hand om psykisk ohälsa!
Den som är sjuk är den som inte orkar slåss för att få rätt vård. Var ska den kraften komma ifrån?