Tror många längtansmänniskor kan känma igen sig i titeln. Jag har fem gravida kollegor + två som ska bli pappa. Min sambos bror har två barn varav en är tre månader. Jag ska få ett nytt syskonbarn i början på oktober. Sambons bästis har en spädis på två månader. Folk blir gravida till höger och vänster. Jag känner ingen som fått kämpa för att få barn, eller som kämpar. Att träffa alla dessa människor är fint, men det gör så ont, så ont. Jag kan liksom inte råka gå förbi barnmatshyllan i affären utan att få gråten i halsen. Det går ju inte att undvika alla barn i hela världen, för att jag önskar oss ett barn. Det är bara så satans smärtsamt och jag biter ihop för att inte gråta och istället försöka förtränga, fast allt jag önskar är att jag hade kraft att orka fortsätta försöka...